CA logga 3

Bloggen

2014

”Vad du är dukt…..”

Jag biter mig i tungan när mina barn visar mig en lek, hur högt de når, hur långt de kan simma under vatten, hur många gånger hopprepet snurrar. Jag biter mig i tungan, för jag tror inte de egentligen är ute efter att få sin prestation bedömd eller värderad. För vad ska de göra med den bedömningen sedan, leka bättre? Jag är rätt säker på att de ropar efter bekräftelse, ”se mig, jag nådde mitt mål högst upp i klätterställningen, det känns fint häruppe! Nästa gång tänker jag klättra ännu högre, kan du kanske berätta för mig hur?!”
Ändå står vi där sen som vuxna, och vill höra att vi är duktiga, rätt, bra. Att vi duger. Att någon annan tyckte att vi klättrade högt nog. Problemet är bara, vem ska vi lyssna på? Om kollega eller chef A tycker si och B så? Hur ska vi navigera då?
Var jag än rör mig eller jobbar känner jag igen detta, vi vill eller tror i alla fall att vi vill bli bedömda och värderade utan att egentligen få veta vad det är som funkar eller inte. Möjligen handlar det om att det är den enda utvecklingsväg vi känner till, den betygsfostran vi fått. Ge oss facit, säg hur vi ska göra, jag gör som du säger.
Tänk, om omtanken om varandra, våra barn, våra kollegor och vår produkt, istället kunde handla om hur vi vill gå vidare. Om vi kunde ta gemensamt ansvar för det, om vi stannade upp för att analysera en stund istället för att genast bedöma. Tänk om det är så att den reflektionslösa värderingen och bedömningarna om bra och dåligt, inte är det som leder till varaktig utveckling?
Att komma framåt är att hela tiden stanna upp och undersöka vilket trappsteg man just klättrat till. Hur högt kom vi nu? Vart hamnade vi? Vad stoppade oss? Vad är det som funkar här, vad är stabilt? Det som inte funkade, hur kom det sig? Hur gör vi nästa gång? Och om vi nådde målet, vart siktar vi nu?
Insikterna vi ser komma när man med omtanke om både person, verksamhet och utveckling blir återkopplad på detta analytiska och metodiska sätt – är en fröjd. Vi möter människor som kanske för första gången känner sig återkopplade på ett sätt som de faktiskt också kan använda. Som ser resultatet av det som händer när man börjar prata om hur man åstadkommer resultat. Och av att relationerna på jobbet blir starkare, friskare, mer produktiva.
Vi jobbar med människor som kanske för första gången kommer fylla i sina medarbetarundersökningar med positiva utlåtanden kring återkoppling och feedback. Vi ser redaktioner som får redskap att vända svikande läsarstatistik till framgångsrika användarsiffror.
Vill ni, så finns verktygen, språket och kunskapen om hur man gör. Och ni kommer själva se hur högt ni når! Och precis som när mina barn når sina mål på klätterställningen – kommer ni jubla över just det.
Katarina Pietrzak

Läs hela inlägget »

För nästan tjugo år sen fick jag mitt första chefsjobb.
Jag var övertygad om att jag fått jobbet för att jag visste bäst. Men snart skulle sanningen brutalt uppdagas för mig: jag visste inte bäst. I vart fall var det ingen som ville göra precis som jag ansåg. Jag fick en massa motstånd hela tiden.
"Det är för att de inte förstår", tänkte jag. Men ju mer jag förklarade, desto tröttare blev mina medarbetare. Det var nåt som var fundamentalt fel.
Jag bestämde mig för att gå en utbildning. Men det var ingen utbildning som vilken som helst. Den var som en knockout. Allt jag trodde att jag visste vändes uppochned. Först blev jag upprymd, sen deprimerad och efter ett tag började energin sakta byggas upp i mig. Jag insåg att jag måste börja göra på ett helt annat sätt.

Det intressanta var att det var inte riktigt innehållet i utbildningen som påverkade mig så starkt. Det var kursledaren. Han var som ingen annan kursledare jag mött. Han drev kursen som ett gemensamt arbete där vi som deltagare var med och skapade innehållet. Det utgick från vår egen verklighet och fick jobba med det vi behövde.

Lägligt nog fick jag i samband med detta ett nytt chefsjobb, fast på samma företag. Jag bestämde mig för att helt byta ledarstil. Jag ringde kursledaren och frågade om han vill hjälpa mig. Det ville han.
Med tiden växte vårt samarbete. Det kom en dag när han ville ha min hjälp.

Idag äger vi ett företag tillsammans. Vi äger det tillsammans med några fler människor som också har förmågan att stötta andra mot önskvärda förändringar.
Vi brukar säga att vi är en grupp människor som jobbar med relationell utveckling. Utveckling av relationer i yrkesmässiga sammanhang är ju en fundamental förutsättning för att förändring ska kunna ske.

Kursledaren hette då och heter fortfarande Per.
Företaget heter Change Academy Group och ingenting är längre sig likt.

Thomas

Läs hela inlägget »